Karin Lindholm

Kusttrafiken från Kimito till Åbo

Ångbåtar som trafikerat våra kuster har varit många. Av dessa har s/s Kimito, s/s Skärgården och s/s Pargas trafikerat rutten Fröjdböle – Åbo – Kärra – Åbo – Fröjdböle.

Den ångbåt jag minns är s/s Pargas. Den gick i trafik den ovannämnda rutten.

Bryggorna var då följande: Fröjdböle, Norrlångvik, Skogsböle, Lövböle, Norrsundvik, Nordvik, Tolfsnäs, Skinnarvik, Attu, Pargas Malm och Åbo.

s/s Pargas från 1940-talet, bild av Håkan Sjöström

Före bussens och lastbilens tidevarv hade ångbåten stor betydelse för bygdens folk. Båten var en nödvändighet för att upprätthålla handel och näring här på Kimito. Och för det andra, med dessa kustångare skulle människorna resa.

Från landsorten fraktades till staden jordbruksprodukter såsom säd, potatis och rotfrukter. Hösttiden var båten ofta överbelastad, på däck fanns säckhög efter säckhög.

Slaktdjur skickades även till staden. Jag minns att kreaturen var fastbundna på akterdäck i någon stolpe eller dylikt. Skydd för regn och kalla vindar under en sådan resa var mycket primitivt. Djuren var nervösa och rädda. Det har jag i minnet.

Från Åbo hade båten handelsvaror till Kimito handelslag. Såväl tunga som lätta varor. Dessa lossades i Norrlångvik brygga. Där var ett magasin för varorna. Saltet hade ett eget magasin. Oljefat och större jordbruksredskap fick stå under bar himmel. Slutmålet för båten var Fröjdböle brygga, där båten övernattade. Där fanns också ett magasin. Den sista lasten lossades där. Den bestod av varor till Salomaas butik och handelslagets filial i Brokärr och till den privata befolkningen i angränsande byar. Kl. 10 på kvällen var båten i Fröjdböle.

Sjuk- och olycksfall måste också transporteras med båtturerna till Länssjukhuset i Åbo. Under dylika sjöresor dukade många under av svåra plågor. Jag kan nämna en, Fritjof Österberg från Påvalsby.

Båtbryggorna skulle även ha sitt underhåll. Byalagen och ångbåtsbolagen såg till att bryggorna var i skick. Då handelslaget kom in i bilden underhöll handelslaget Norrlångvik brygga.

Andelslaget Labor hade byggt ett fodermagasin i Fröjdböle och underhöll också bryggan därstädes. Fodermagasinet hade som namnet anger ett kraftfoderlager och hade öppet ett par ggr i veckan, då foder såldes. Föreståndare för denna Labor filial var Emil Sjöholm från Påvalsby.

Som hamnkaptener fungerade i Norrlångvik Ludvig Lindroos och i Fröjdböle Teodor Ekbom.

Vid båtens ankomst samlades mycket folk. Först var det formännen med häst och kärra, som kom efter sina varor, och sedan skjutskarlarna som mötte passagerarna. I synnerhet sommartid var det livligt vid bryggan. Då samlades även ungdomar där i grupper, både pojkar och flickor. Såväl gammal som ung från angränsande byar fick på så vis träffas, för att se och höra om någonting nytt hade hänt. Man såg vem som kom och gick, och hade litet skoj tillsammans.

Tilläggas kan att folket i byarna tog rätt klocktid efter ångbåtsvisslan. Första visslingen var kl. 5 på morgonen, den andra kl. 5.15 och den tredje kl. 5.30. Då fanns det ingen radio att ta radiotid ifrån.

Besättningen ombord på s/s Pargas var omkring 10 personer, kapten, lotsstyrman, laststyrman, 2 däcksmatroser, 2 maskinmästare, 1 till 2 eldare, kock och servererska.

På kustbåtens tidevarv hann också bygdens invånare på en dag resa fram och åter till Åbo. Båten avgick kl. 5.30 och var i Åbo kl. 1. Den hade sin hamnplats i Aura å under Samppalinna. Där låg den ca 2 timmar och under denna tid skedde lossning och lastning, gamla och nya passagerare kom och gick. Brudfolk m.fl. utnyttjade ofta en dylik dagresa. De hann i alla fall till guldsmeden och det var resans huvudmål. Det hette i folks mun att dom var till ”brudoåbå”.

Förutom att båten gick 6 dagar i veckan, fraktades båten även om söndagarna för utfärder och sommarfester. De här festerna hölls på olika platser t.ex. på Skogsböle gård, Fröjdböle strandmagasin och Pargas på malmen. Så sent som år 1934 eller 35 var jag själv med om en sådan utfärd. Kimito Lantbruksklubbsmedlemmar var till Högsåra på en sommarfest. Klubbledaren Sven Antskog var med oss, och han var vår reseledare och ordningsman.

Min första bekantskap med s/s Pargas var under en ångbåtsresa sommaren 1926 tillsammans med min mormor. Det gällde att stiga tidigt upp och starta hemifrån i så god tid att vi skulle hinna till båtens avgång, som var 5.30 från Fröjdböle. Vi hade inga andra fortskaffningsmedel än våra apostlahästar. Vi kom lyckligen ombord och vårt mål var Pargas Malm.

Resan var en upplevelse. Jag såg mycket nytt från båten, sjöar och stränder. Särskilt minns jag Skinnarvik glasbruk och glashyttarna. Min mormor visade även missionshuset som min morfar hade byggt. Det var högt uppe på ett berg. – Missionshuset flyttades 1938 till Ekenäs.

Ett trevligt minne har jag också från denna resa. Mina pargassläktningar köpte åt mig från en butik i Pargas Malm som gåva en leksakskastrull och en stekpanna. En kissekatt av gips fick jag dessutom, och den har jag ännu som prydnad i mitt hem.

Min andra Pargasresa med båten tillsammans med min mor gjorde jag några år senare. Vivar bjudna på bröllop och det var på höstsommaren då äpplena var mogna, och där på gården fanns mycket äpplen. Släktingarna sade: ”Ni får ta med er så mycket ni orkar bära”. Vi plockade i kassar och i en säck. I Pargas vägde säcken inte mycket, vi hade ju hästskjuts till båten. Under resan hade vi hoppats att där skulle vara någon bekant med häst i Fröjdböle vid bryggan som skulle åt vårt håll. Till vår besvikelse fanns där ingen. Vi bar våra tunga äppelbördor ca 5-6 km. Stegen och bördan blev allt tyngre och tyngre, men hem kom vi också denna gång med alla äpplen i behåll. Den här historien vill jag bara berätta för att belysa hur pass mycket man värderade äpplen, då jag var barn.

Längs Kimitokusten trafikerade även andra ångbåtar förutom de uppräknade. De som gick rutten Kila – Åbo var s/s Mauritz Holmberg, s/s Ahkera och s/s Ilma. De trafikerade Kimitokusten på så sätt att den ena gången gickde norr om Kimito, den andra gången söder om Kimito. Vilka bryggor de tog fast vid känner jag inte till, men i alla fallvar det vid Strömma och Vestlax bryggor.

Bussar, lastbilar och personbilar konkurrerade ut ångbåtarna. Det blev olönsamt för rederierna. I slutet av 1940-talet var kustångarens saga all. S/s Pargas gick ännu så sent som 1948. Kvar blev minnen som blev historia.